Jag minns när jag var liten och älskade att klättra, springa, leka och ha mig.
Min bor och jag byggde en koja en gång, blev inte så vidare värst bra eller för den delen ut lekt heller.
Jag var livrädd för kojan. så jag och Tina byggde oss en egen liten fin koja (på marken) som vi målade röd med vita knutar. Där var vi ofta.
Och på vintern när snön gömde våran vackra koja så gjorde vi en ny, av snö! Eftersom jag är uppväxt på en gård så måste gårdsplanen plogas.
Wow vilka snö vallar!
Mamma har alltid haft en kreativ sida och hon vet hur man använder den, jag har säkert en kreativ sida jag också men jag ska bara hitta den och få den att lyda mig vilket den inte gör just nu.
Men åter till mamma och snö!
Hon gjorde dom mest fantastiska snö hästar till mig! Realistiska och väldigt vackra.
När hästen av snö var färdig så spolade hon vatten på den så att den blev stel och hållbar, la på filtar och stolsdyna precis som en sadel, där kunde jag sitta i timmar och leka.
Mellan vårat hus och pappas mormors hus så stod det 2 träd, ganska oklättvänliga, men de gick om man bara ville och vågade.
Jag tror att pappa hade tröttnat på att min bror alltid hissade upp mig i balkarna till ladan (Ca 10 meter upp kanske?), vi använde åkgräsklipparen för att hissa upp gungan.
En gång så lämnade min bror där upp bland balkarna i ladan och gick in och åt, där satt jag och skrek som en vettvilling.
Inte så konstigt kanske.
Så pappa (Tror det var han) tog saken i sina händer och satte upp ett rep med en lagom tjock pinne i en ögla som fungerade fin fint som gunga i det ena trädet.
Det som inte fungerade så bra var att hålla i pinnen (De var precis att jag nådde gungan när jag stod på gräsmatan med armarna rakt upp, men jag kom alltid upp på gungan på nått sätt.) Men, åter till att hålla i pinnen, sen springa upp på trädet och sedan svinga tillbaka hängandes i händerna. Detta resulterade alltid (För min del) magplask rakt ner på den nerslitna gräsmattan som nu bara var ett torkat lerhål.
Min bästis föräldrar byggde en koja i ett jätte bra träd till henne och hennes 3 mindre syskon, vi sov där några nätter iaf, och ramlade ner ett otal gånger också för den delen, men de gjorde oftast inte så mycket, vi fortsatte bara att leka.
Nu när man försöker klättra så tänker man "I am catwomen" ! HA! Efter någon meter (om en det) så ger man upp och inser att man är inte lika smidig som man var när man var mindre.
Får väl se det positiva i en sak, jag når fortfarande mina tår utan att böja på knäna.
Men men det finns väl andra fördelar med att bli "vuxen".
Eller gör de?
